Hur går det nu då?

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Det har hänt mycket under denna tiden. Vi har hunnit fira Leias 1-årsdag med farmor och farfar. Träffa våra syskon och en hel del vänner också. Leia charmar alla som hon träffar och är väldigt orädd när hon träffar främlingar.

Vi märker att anknytningen går framåt hon blir mer fäst vid mig och Simon och vill gärna gosa på morgonen. Det fungerar bäst när vi är ensamma men vi märker att när vi är hos Simons och mina föräldrar så går hon gärna till den personen som ger henne mest uppmärksamhet under dagen. Vi frågade läkaren om detta som vi träffade i onsdags. Hon sa att vi måste tänka på att Leia har bott på barnhem i nästan ett års tid. Hon är van att vårdare kommer och går och därför har hon aldrig knytit an till någon eftersom det skulle vara omöjligt att bli ledsen varje gång någon går. Det skulle göra för ont. Det är så självklart när man hör det och så mycket vi har läst om detta men så svårt i verkligheten. Vi som tyckte att det gick så bra när vi var själva men nu får vi backa igen märker vi. Anknytning tar tid vi har bara haft Leia drygt en månad. Vad är en månad om man jämnför med ett års tid? Vi måste låta det ta tid och ta Leias behov före våra egna. Läkarens ord träffade ganska hårt när hon sa att det är våra behov som uppfylls när vi träffar familj och vänner, "Leia har inga behov att träffa någon annan än er och komma in i vardagen". Jag tänker att svenska ordet lagom är ganska bra. Lagom mycket av allt så blir det nog bra. Men vi får köra stenhårt på att det är vi som tar det primära som vi redan gör: mata, byta blöjor, bära henne, tröstar, nattar henne osv. Vi känner inte oss oroliga eftersom det fungerar bra och vi känner att det går framåt varje dag.

 Läkarbesök har löst av varandra och i måndags var vi och gjorde lungröntgen på Leia. Det gick bra även fast hon protesterade en del men det gick snabbt som tur var. Alla prover har varit bra men de ville ta ett till blodprov för hon reagerade på TBC-testet. Troligtvis beror det på att hon har varit utsatt för TBC eftersom hon har fått vaccin mot det men för säkerhetsskull ville de ta ett test till. Vi har även varit på BVC och fått information. När man föder barn träffar man BVC varannan vecka och de brukar även göra samma med adoptivföräldrar. Det känns skönt att kunna träffa de ifall några frågor uppstår under tiden. Vi är nyblivna föräldrar som precis har fått en 1-åring. Det vore konstigt om ingen fråga uppstod.

Leia sover hela nätterna med några få undantag när hon har vaknat och haft mardrömmar. Dagarna flyter på och det går snabbt med hennes utveckling. Hon säger nu nej nej nej och skakar på huvudet om hon inte vill ha mer mat. Innan åt hon till all mat tog slut men nu säger hon till när hon bli mätt. 

Hon har även börjat med ett illskrik när vi äter så det skär i öronen. Hon säger även "tack" och "hej". Idag tog hon sina första steg och det var många. Vi övade mellan mig och Simon och hon tjöt av skratt när hon förstod att hon kunde gå själv. Hon åt även sin första kroppkaka och hon gillade det! Stolt mamma!

I slutet av september ska vi åka till Stockholm där barnens vänner ordnar en dag för alla Cathwel-familjer. Det ska bli roligt att träffa andra personer som också adopterat därifrån. Viss personal ska även vara med och det blir roligt att visa hur mycket Leia har utvecklats på denna tiden vi har haft henne.

Vi planerar även dop nu och tänkte bland annat ha låten välkommen hem med Sonja Aldén. Vi tänkte ha en till men det är frågan vilken. Någon som har ett förslag? 

Förbereder...

... Inför 1-års kalas imorgon!

Det där med att låta bli kattmaten...

Undrar vem som kommer vinna kampen och vara mest uthållig?? 

Veckan som har gått...

Så var det äntligen dags att komma hem för Leia. Vi kom hem på förmiddagen och då visade vi runt Leia i lägenheten. Hon fick se sitt lekrum, vårt rum, köket och vardagsrummet sen satte hon igång med att leka direkt. Hon tog tag i lära gå vagnen och strosade iväg som hon aldrig hade gjort något annat. Det blev mycket lek och vi höll henne vaken så hon skulle komma in i de svenska tiderna direkt. Det fungerade över förväntan. Simon blev sjuk efter flygresan och sov större delen av dagen men det gjorde honom gott för han var bättre dagen efter. Jag och Leia utforskade lägenheten tillsammans och det var roligt att göra nya saker med henne. Vi lekte med hennes leksaker, hon tog ett bad i vårt badkar för första gången, satt i sin barnstol och åt middag i köket för första gången. Ja, listan kan göras lång.

I helgen träffade Leia mormor och morfar för första gången. Hon charmade de direkt och jag misstänker att hon kommer bli bortskämd....

Annars går allt oförskämt bra. Hon äter allt man ger henne och sover större delen av nätterna. Det gör att även vi klarar av omställningen att bli föräldrar för visst är det en utmaning att gå från 0 till 100% direkt. Hon håller även på att lära sig gå och älskar att utforska allt med betoning på ALLT. Vi håller fortfarande på att barnsäkra hemmet. Vi hittar nya saker varje dag som vi behöver fixa. Man märker även att hon börjar visa lite mer vilja nu men det är bara positivt för då känner hon sig mer trygg med oss. Igår satte hon igång att "prata" mer än vad hon har gjort tidigare. Hon har mest sagt mamma och ibland pappa nu pratar hon hela tiden men det är mycket ljud. Så härligt att få vara med och se hennes utveckling!

I måndags åkte vi till Skatteverket för att ansöka om ett svenskt personnummer till Leia. Det var kö ut på gatan! När vi såg att det var drygt 30-40 personer före oss bestämde vi oss för att komma tillbaka dagen efter och vara där vid 10 när de öppnar. Så det var bara att ta bussen tillbaka till hemmet, men vi åt lunch innan vi åkte hem. Leia sov hela vägen så hon missade sin första bussresa. 

På tisdagen kom vi dit vid 09.50 men det var lika lång kö. Men nu var vi tvugna att stå i kö och det gick ganska snabbt trots allt och Leia var glad även fast hon satt i vagnen. Vi fick även nu förmånen att äta lunch ute medan Leia tog sin middagsvila. Vilket lyx!

Måste säga att det är underbart att vara föräldralediga samtidigt. Vi ska båda vara hemma till och med oktober månad sen ska Simon börja jobba. Det känns bra så vi kan växa in i föräldrarollen tillsammans. 

Vi hann även med lite shopping. Denna klänningen ska hon ha på sin 1-årsdag. Då kommer hon även att träffa farmor och farfar för första gången! 

Vi köpte också skor till Leia. Vi kom på att vi inte hade några skor till henne när vi var ute häromdagen. Hon lyckades charma expediten så hon pratade 10 minuter innan hon tillslut mätte hennes fot. Dessa klassiker blev det tillslut: 

Jag måste säga att det är konstigt att det är så många okända människor som vill hålla i Leia. Expediten frågade om hon fick hålla henne men vi förklarade att hon inte fick det pga anknytningen. Hon ursäktade sig sen men jag undrar om det är lika vanligt att föräldrar med biologiska barn får den frågan från vilt främmande människor? Eller kanske är det för att det är så speciellt med adoption? Simon och jag har bestämt att vara hårda på den punkten att det är bara han och jag som får bära henne så hon vet att det är vi som är föräldrarna.

Idag har vi även varit på tropikundersökningen. Det var inte så roligt. De tog 2 prover i svalget, en i näsan och ett i rumpan. Leia skrek och det var inte roligt att se men det gick ganska snabbt över. Det var värre när de skulle ta fyra rör blod. De stack henne i fingret och klämde ut blodet. Det tog säkert 10-15 min och hon gallskrek hela tiden. Det skar rejält i hjärtat.. Nu är det bara TBC provet kvar på fredag sen ska äntligen allt sånt vara klart.

I slutet av augusti kommer BVC hem så då kommer vi få lite råd om kosten och det kommer kännas skönt att få koll på hur vi ska byta ut maten. Vi har börjat byta ut risgröten som hon äter morgon och kväll lite successivt och det har fungerat bra än så länge. Det känns som det är mycket att hålla koll på när man kommer hem. Det är fortsatt pappersarbete med Skatteverket, försäkringskassan och andra samtal man ska ringa men var gör väl det när man har lilla Leia. All väntan, oro, tårar man har fällt under denna tiden. Jag säger bara en sak det var värt det. Att bli förälder genom adoption är fantastiskt! 

Hemresan

Äntligen var det dags att resa hem. Hela tisdagen bestod av att packa. Jag som tyckte att vi inte hade köpt så mycket saker hade svårt att få ner allt i tre resväskor. Vi köpte en ny till Leia så hon kunde ha sina saker i. Vi hade köpt ett nytt blöjpaket så halva hennes resväska bestod av blöjor. Efter mycket packande och försök att få igen väskan så var det knappt det lyckades.

Leia hjälper till att få igen väskan.

Nu hjälper hon till med att packa upp den... 

Innan vi åkte hem så var vi tvungna att köpa hennes välling så vi successivt kan byta till svensk välling. Vi hittade en babybutik som vi hade fått tips av den andra svenska familjen som adopterade samtidigt som oss. Leia fick även en leksak som hon kunde ha på flygplanet. 

Sen blev äntligen klockan åtta på kvällen och det var dags för resan med stort R. Vi spände fast Leia i bilbarnstolen och hon gnydde bara en lite stund sen fann hon sig i att vara fastspänd och hon somnade snabbt i bilen. När vi kom fram till flygplatsen fick hon sitta i bärselen (tack och lov att vi hade med oss den för hon är tung att bära på). Vi kom dit vid nio och skulle checka in vårt bagage. Simon sa snabbt "gå fram först med Leia" och personalen såg att vi hade barn så då fick vi gå före alla andra! Haha han var inte sen att utnyttja Leia för att komma snabbt fram i kön men ni som känner Simon vet att han gillar att komma först. Vi hade bokat biljetterna via ett resebolag eftersom vi var två personer på vägen dig och tre på vägen hem. De skulle fixa så vi kunde få en babyvagga men av någon anledning hade de inte lyckats boka det så när vi kom fram till disken förklarade vi situationen och det fanns platser kvar så vi kunde få en! Så skönt!

Mitt i alla människor hittade vi sen en lite lugnare plats så Leia kunde äta upp sin välling innan vi gick igenom säkerhetskontrollen. Det kändes lite nervöst att gå igenom passkontrollen men det var inga problem vi fick ge våra fingeravtryck och visade passen. Vi berättade att vi hade adopterat och kvinnan önskade oss all lycka. Vi strosade sedan runt i affärerna och det gick inte att stanna till i två sekunder för då skrek Leia. Men tillslut somnade hon så vi kunde sätta oss en stund innan resan. När det var dags att gå till gaten vaknade hon och var fruktansvärt arg men så fort jag började gå runt så tystnade hon. Detta kommer bli en lång flygresa tänkte jag... 

Men tillslut fick vi komma med planet och vi fick komma före alla andra eftersom vi hade Leia. Konstig känsla det där att man får gå före alla andra. Vi hade fått tips att vi kunde ta näsdroppar innan vi åkte och vi funderade fram och tillbaka om vi skulle göra henne upprörd nu när hon hade lugnat sig lite. Hon var även förkyld så det brukar göra att man får ont i öronen. Tillslut så bestämde vi oss för att köra utan och att hon kunde få ha nappen i hela tiden så det blir naturligt tryckutjämning. Vi lekte med henne tills det var dags att spänna fast sig. Hon protesterade bara lite och när vi skulle starta så började planet skaka och låta mycket och då somnade hon direkt! Hon märkte inte av det minsta att vi lyfte eller gjorde någon min som avslöjade att hon hade ont. När vi hade kommit upp i luften så fick hon babyvaggan och Simon la över henne där och hon somnade så fint. Hon vaknade ett par gånger under natten men då visade vi att vi var där och klappade henne på ryggen och la dit kaninen som hon har som spelar den klassiska vaggvisan. Vi la den tätt intill örat och hon somnade direkt. Hon sov ända till klockan åtta på morgonen. Sen lekte vi med henne till nio då det var dags för hennes frukost. Hon åt bra och lekte vidare med han som satt bredvid oss, hon charmade honom ordentligt. Det var även en svensk kvinna med på planet som hade sin dotter som var två år som Leia lekte lite med. Det första Leia gjorde var att gå fram till henne och ryckte ifrån hennes napp. Det var inte populärt men de lekte vidare en stund. Efter någon timme fick hon ner i vaggan igen och sov en timme till. Vi fortsatta leka med henne igen men hon började bli otålig. Nu var det äntligen dags för landning! Spända satt vi och funderade på hur detta skulle gå men hon satt helt oberörd och hade även tagit ur nappen vid ett par tillfällen. De uppstimmade föräldrarna hade inte behövt att oroa sig ett dugg. Det där med att man var tvungen att ha en massa ombyten till både barn och föräldrar behövdes inte för oss. Så himla skönt att det finns solskenshistorier också med hemresor! Känns underbart att kunna berätta något positivt om det. När vi skulle gå av planet önskade flygvärdinnorna oss lycka till och Leia vinkade "bye bye" till flygvärdinnorna, 

Nu var det bråttom! Vi hade drygt 1,5 timme på oss i Amsterdam (egentligen 1 timme men vi hade landat tidigare än beräknat). Vi ställde oss i säkerhetskontrollen och det var lång kö innan vi kom fram. Jag fick inte gå igenom säkerhetskontrollen med Leia i bärselen så jag fick ta av mig bärselen och henne för att gå in i scanningen innan vi fick gå vidare. De kroppsvisiterade även Leia och kollade efter sprängämnen i skötväskan (!).

Sen var det dags för passkontrollen. Kön tog aldrig slut och vi hade valt fel kö kändes det som. När vi äntligen kom fram så var vi tvugna att visa uppehållstillståndet från migrationsverket. Sen frågade han om vi inte hade fler papper än det. Svettigt värre! Fler papper?? Vi visade upp ett kinesiskt papper som vi hade fått av Franky där det stod att domstolen hade tagit beslutet. Han sa att det inte hjälpte honom eftersom han inte kunde kinesiska men sen sa han att han trodde på oss och släppte igenom oss. Pust! Pulsen gick upp där!

Vi gick snabbt till gaten och kom dit fem minuter innan vi fick gå på planet. Det var dags för Leias välling så Simon gick direkt till flygvärdinnorna och frågade om vatten. Hon blev helt lyriskt över att vi hade adopterat och var helt uppspelt sa Simon när han kom tillbaka. Äntligen var vi på väg till Kastrup! Leia somnade innan vi kom ut på startbanan. Bilden talar för sig själv hur resten av resan gick:

Innan vi skulle landa kom 2 flygvärdinnor och sa att de ville ge oss en sak. Detta fick vi: 

En av flygvärdinnorna berättade att hon själv hade två adopterade pojkar från Colombia. Det är så roligt med adoptionsvärlden jag blir så otroligt berörd hur många fina människor det finns och gläds med oss. 

Sen landade vi på Kastrup, vilken känsla! Alla spänningar släppte på en gång och jag var så glad och lättad att allt hade gått bra så tårarna kom. Äntligen var vi hemma!

Vi åkte taxi hem och visade uppehållstillståndet vid bron. De var noga med att kolla så det verkligen stämde. Den 4/8 kl. 09.52 rullade Leia in på svensk mark! Välkommen till Sverige Leia!

Vi var så lättade när vi kom hem. Det var nu vi fattade att det verkligen stämde. I Tapei kändes det som vi var i en dröm eftersom vi inte var hemma. Men det var ingen dröm, vi har fått hem vår dotter och nu kan vi damma av spjälsängen, barnstolen och leksakerna för nu är de redo att användas! Nu är det dags för oss att lära känna vår älskade dotter Leia. 

Sova, äta och leka

Nu har vi börjat komma in i rutinerna. Det är helt sjukt vad tiden går fort när man har barn. Det mesta handlar om fokus på vår lilla dotter. Hon som ligger i spjälsängen nu och sover som en groda men grymtar till som en gris ibland.

Dagen börjar klockan fem på morgonen då hon ska ha välling och medicin. Sen somnar hon om till klockan nio då är det dags att gå ner till frukosten och äta rice porriage som är en typ av risgröt som hon får med lite grönsaker i. Sen går vi upp till hotellrummet och leker till klockan elva. Sen är det dags för henne att sova mellan klockan elva till ett. Därefter brukar vi skypa med vänner och familj en stund innan vi går ut en sväng. När vi kommer tillbaka behöver hon bada för hon rinner av svett. Sen blir det lek och fruktpure vid tre. Hon lite sover lite till mellan fyra till fem sen är det dags för rice porriage igen. Simon hämtar mat till henne på närliggande restaurang 5 kr kostar det och hon äter tills maten är slut.

De senaste dagarna har vi varit på restaurang på kvällen tillsammans med ett annat svenskt par som också adoptera det har varit skoj att få lite social kontakt. Hon finner sig väl att vara ute och håller sig lugn om hon får lite riskex som man smular till henne. Vid åtta går hon och lägger sig och sover till fem. Jag hoppas verkligen detta håller i sig när vi kommer hem efter tidsomställningen. 

Igår gick vi med henne till läkaren för uppföljning om hon ska ta mer hostmedicin eller inte eftersom hon fortfarande är rosslig. Läkaren var mycket noggrann och lyssnade på hennes lungor väldigt länge så Leia blev rädd eftersom hon kom så nära henne. Kråkodiltårar kom men det gick trots allt bra även fast de är lite mer hårdhänta än i Sverige. De kollade även i hennes öra för hon har kliat mycket i det ena örat och vi har inte vetat om det har varit ticks som hon har haft men tydligen har hon infektion så nu har hon fått antibiotika igen. Jag tror inte det skulle ha skrivits ut i Sverige. Sen sa läkaren att hon hörde på hennes lungor att hon troligtvis kommer utveckla astma i framtiden (!?). Nä, jag tror först på det  när vi har varit hos en svensk läkare. 

Jag måste säga att sjukvården är mer effektiv här än i Sverige. Vi kom dit stod i kö ca 5 min och fick träffa en läkare ca 30 min senare och då hade vi inte ens bokat en tid och kom efter klockan ett på dagen! När vi kom tillbaka vid tre kom både Simon och jag på att vi hade glömt av att äta! Ha ha ni förstår vem det är fokus på så Simon sprang i väg till ett närliggande köpcentrum och köpte mat till oss.

Nu är det bara två dagar kvar innan vi beger oss hemåt, ska bli så skönt att komma hem! 

Dagarna som har gått

För det första vill vi tacka för allla grattishälsningra och all positiv respons vi har fått. Jag har förstått att det är många som har uppskattat att få följa oss. Jag har funderat mycket fram och tillbaka om jag lämnar ut oss för mycket men sen vet jag själv hur viktigt det är att få läsa och få en bild hur det är att adoptera. Jag har läst många bloggar som precis som vi har längtat och kämpat och det ger en tröst att veta att det är fler som finns där ute som är i samma situation. Jag börjar förstå de som tidigare har sagt att adoptera är en fantastiskt sätt att bli föräldrar på. Jag har i och för sig inte fått barn på något annat sätt tidigare men det känns väldigt speciellt att vi har blivit valda av Leias biologiska mamma att ta hand om henne. Det känns så skönt att vi har så mycket information och att Leia kan ta kontakt med den biologiska mamman om hon vill i framtiden.

Dagarna som har gått har flutit på men oj vad det är att göra :) Vi måste hålla koll på hennes mat och sovschema och just nu är det också hostmediciner som ska tas var 4:e timme. Vi som inte är vana att ha våra liv styrda har nu fått tänka om, men samtidigt väldigt skönt att få ett schema med hennes rutiner som hon är van vid. Vi var ute och åt med en familj som är här samtidigt som oss och då fick vi plötsligt tänka efter vilken tid som skulle passa bäst för att inte rucka på hennes rutiner för mycket.

Det händer mycket i Leias liv nu. Det är mycket intryck och vi måste tänka på att allt hon gör är nytt för henne. Vi försöker hålla oss inne så mycket som möjligt för värmen är olidlig här. Men vi måste äta så i förrgår var hon på restaurang med den andra svenska familjen här som vi lärt känna. Hon var ganska snäll men blev lite otålig och fick ett typ av riskex som hon har fått när hon var på barnhemmet. Då satt hon lugnt och vi kunde äta. Vi var även på en lekplats sen på kvällen så hon fick prova en gunghäst som hon tyckte var kul. Hon fick även prova på att åka vagn det var svettiga föräldrar som försökte spänna fast henne så fort som möjligt men det gick bra så fort vi hade förstått hur knäppningen fungerade.

Efter restaurang besöket var det dags för henne att lägga sig. Det gick bra och hon somnade relativt snabbt trots mycket intryck under dagen. Hon vaknade en gång på natten och skrek men jag tog upp henne och lugnade henne sen somnade hon gott.

Igår var vi ute på nya äventyr vi åkte tunnelbana för att hitta ett köpcenter att gå i. Det var två byten men tog lång tid eftersom vi åkte hiss istället för rulltrappor. Denna utsikten såg jag när vi stod och väntade på tunnelbanan. Simon tyckte det såg ut som ett datorspelsvy och jag håller nog med honom.

När vi väl hade tagit oss till köpcentrumet åt vi lite glass och det var gott att svalka sig lite. Vi stannade inte så länge i köpcentrumet för Leia var otålig av att sitta i vagnen och vi var helt slut så vi åkte hem igen. Hon somnade i vagnen på väg hem så det var tur. 

Jag köpte små burkar som man kan sätta in i varandra till Leia innan vi åkte. Oj vad hon gillar att sitta och plocka med burkarna och igår lärde hon sig hur man skulle göra för att få i de i varandra. Utveckligen går snabbt framåt. Hon kan själv ställa sig upp och går och håller sig längs väggarna så det dröjer nog inte länge förens hon går.

Inatt har hon vaknat och skrikigt 3 gånger men blir lugn om man tar upp henne ur sängen och tröstar henne en stund och sen lägger ner henne. Jag vet inte om hon har mardrömmar eller om hon vill kolla av om vi verkligen är där för henne. Det är svårt att veta hur mycket intryck hon klarar av men och andra sidan vi vill inte isolera oss på hotellet heller för då lär hon få en chock när vi ska åka hem. Vi ska först åka taxi, flyga i 13 h sen byta flyg i Amsterdam och sedan åka taxi igen innan vi äntligen är hemma. Usch, fasar för hemresan men hoppas den ska gå bra fast vi lär vara helt slut efter resan.

Sen ska vi äntligen få komma hem så hon får se sitt rum och bekanta oss med sin hemmiljö. Det ska bli skönt. Vi börjar få hemlängtan nu. Ska bli skönt att komma hem och få rutiner och framför allt slippa den fuktiga värmen. Som tur är finns FaceTime och Skype så vi kan hålla kontakt med familj och syskon så de kan se Leia.